Under årens lopp har det hänt att jag misslyckats med att tygla känslorna tillräckligt mycket för att inte gå över gränsen.
När HV spelade semifinal för första gången, säsongen 85-86, mot Södertälje, var jag 12 år gammal. När HV åkte på stryk hemma mot Södertälje och därmed också (som jag minns det) blev utslagna, så rann det över för mig. På den tiden satt man som supporter näst intill på sargkanten och spelarna var inte lika skyddade som idag. När täljespelarna var på väg ut i omklädningsrummet så la jag en välriktad loska mot Anders Eldebrink. Inte tillräckligt välriktad dock, eftersom att den träffade hjälmen och inte ansiktet. Men...såklart, att spotta på motståndare, spelare eller supportrar är inte särskilt schysst. Mest fegt.
Blodet har svallat betydligt fler gånger än så naturligtvis, även i vuxen ålder.
Jag brukar kolla om det sitter några barn i de fem-sex raderna under och över mig. Är det barn på plats, så tar jag det lite lugnt, men annars kan det hetta till. Rejält.
Domarjävel är ju helt okej att skrika, det är knappast särskilt uppseendeväckande. Men när, till exempel, en hv-spelare har blivit skadad av en motståndare så slår det ibland slint. Hos mig alltså. Jag har skrikit allt från - "slå ut tänderna på fanskapet!", "hoppa på den jäveln!", "döda djurgårdssvinen!".
Näe, det är inget som jag är särskilt stolt över. Det är över min gräns för vad jag tycker är okej.
Men hur är det med er andra? Vart tycker ni gränsen går? Och vad har ni gjort när ni gått över den?
Slutligen vill jag rikta ett tack till SirWard som uppmanade mig att starta den här tråden.

